Mot Ronda

Vädret såg lovande ut inåt bergstrakterna så jag tänkte "idag ska jag ta Ronda så är det gjort", så jag for iväg mot Marbella. 

Jag lämnade Ghettourbanizacionerna och for upp i bergen.

Dom här små bergen är väl inget för mig som har varit uppe på Stilfserjoch tänkte jag. Men hej vad jag bedrog mig!

Får sågs leta föda i bergslandskapet

och plötsligt var jag uppe på 1065 m över havet!

Landskapet ändrade karaktär. Det blev vildare och kargare.

Ska jag köra därborta, undrade jag?

Jojomensan, det skulle jag.

Överallt kovarning men inga kor!

Snart siktade jag Ronda. Jag hade föreställt mig något helt annat i fantasin. Det här såg ju ut som vilken bergsby som helst.

T.o.m. Stadsstenen såg häpen ut.

Staden såg väldigt vanlig ut så jag började undra om jag var felinformerad, 

men plötsligt så kom den, bron!

Mycket svårt att parkera nära bron men jag körde en abbrovinsch och det gick bra.

Min läkare hade varnat mig för höga höjder och sagt att skulle jag ge mig upp i alppassen över 1000 meter så skulle jag kanske behöva andningshjälp. "Jaha var får man tag på det då" frågade jag. "Inte vet jag, hör med dykarklubbarna" sa han då.

Så för att inte utsätta mig för onödiga risker så bestämde jag mig för att ta en annan väg tillbaka längre västerut via Coin. Bergen där såg inte så märkvärdiga ut, tyckte jag.

En konstig "knöl" lite längre fram såg lite lurig ut men där hamnar väl inte jag, tänkte jag så jag fortsatte lugnt. Vägen blev smalare och smalare och till slut gick det inte att mötas längre men det spelade ingen roll för jag var ensam på vägen.

Inte en bil, varken bakom eller framför men snart begrep jag. Detta var en besvärlig bergsväg med många farliga kurvor och stup. Plötsligt vara jag uppe på 1190 meter och nu började jag bli lite tveksam. Var detta verkligen en lämplig väg för mig?

Nu vill jag inte högre upp, giv mig styrka! Inte gick det att vända på den smala vägen heller! Landskapet var ganska vackert dock, lugnade jag mig med.

Och vägräckena såg stabila ut.

Nu började det äntligen gå utför, på tvåan för att inte värma bromsarna för mycket. Snart var jag nere på 600 meters höjd och jag trodde att jag kunde andas ut men inte då. Strax var vi uppe på 820 meter igen och jag var vid det här laget väldigt trött på det ständiga vridandet på ratten i alla kurvorna. Maken till serpentinvägar har jag aldrig sett förut.

Jag var så trött på dessa spanska berg så jag rullade lugnt förbi en känd turistattraktionsby som jag varken kan skriva eller uttala namnet på.

Så småningom blev emellertid landskapet mjukare och jag kom ner på rimliga höjder igen. Ner till Marbella och sedan "hem".

Bilen skötte sig bra! I morgon ska kolla oljan. Det har jag inte gjort i år! Kanske dags för det nu!